Studie 1
Studien jämför främst V02max mellan en patientgrupp med ländryggssmärta och en kontrollgrupp utan smärta.
Studien har inkluderat 57 personer i vardera grupper som alla genomförde åstrands submax cykeltest.
Det som hittades i studien var en signifikant skillnad hos kvninnorna där smärtgruppen hade lägre V02max men när man slog ihop män och kvinnor var signifikansen borta. Gruppen med ländryggsmärta hade en signifikant lägre aktivitetsnivå och 68% av gruppen med ländryggsmärta uppgav att dom minskat sin fysiska aktivitet efter smärtan kommit.
Orsaker till lägre VO2max hos män är associerat till högre ålder medans det hos kvinnor är associerat till högre BMI och lägre nivåer av self efficacy(tron på den egna förmågan).
Som eventuell begränsning av studien skriver Rasmussen Barr att kontrollgruppen inte nödvändigtvis är ett genomsnitt av hela befolkningen vad gäller V02max så man kan inte veta säkert om resultaten hade varierat om så varit fallet, även en högre power hade varit att föredra.
I den andra studien av Eva Rasmussen Barrs avhandling så instruerar sjukgymnasten individuellt patienterna i träning och ökade belastningen vid besök 1 gång i veckan i 6 veckor. Graderingen var på ett sådant sätt att övningarna gick från liggande till stående där dom också belastades mer funktionellt. För programmet se avhandlingen på sidan 76. I studien användes en också en referensgrupp som fick manuell behandling med stretching, traktion och mobilisering utifrån den kliniska undersökningen
Träningen innebar att man lätt drar in anterolaterala abdominala väggen och försöker få tajthet i multifiderna samtidigt som man andas avslappnat. Det vill säga spänna åt bålkorsetten. Detta ska sedan inkopereras i vardagliga sysslor.
Studien följdes därefter upp direkt efter och båda grupperna hade bättre funktion, mindre uppskattad smärta och bättre uppskattad hälsa. Det var dock signifikant bättre funktion för träningsgruppen i relation till referensgruppen.
I 3 månader och 12 månaders uppföljningen hade träningsgruppen bibehållit sina förbättringar medans inga sådana förbättringar fanns hos referensgruppen.
Klart flera i referensgruppen hade fått återkommande ländryggssmärtor.
Träningsprogrammet är utformat utifrån boken Therapeutic exercise for spinal segmental stabilization in low back pain av Richardsson, Jull och Hodges.
I den tredje studien i avhandlingen utvärderas effekten av graderad träning med betoning på stabilitetsträning hos patienter med icke specifik återkommande ländryggssmärta. Patienterna tränade på klinik i gång i vecka i 8 veckor och gjorde hemträningsprogram.
I studien fick interventionsgruppen träning och kontrollgruppen dagliga promenader. Se appendix 2 för träningsprogrammet sid 77 i avhandlingen.
Resultaten visar på att träningsgruppen visade signifikant bättre resultat rörande funktion både direkt efter och i långtidsuppföljningarna. Vad gäller smärta visade träningsgruppen en minskad smärta direkt efter men inte i långtidsuppföljningarna. Träningsgruppen fick också bättre resultat rörande tron på den egna förmågan och hälsotillstånd i uppföljningarna.
I studie 4. En kohort studie som ämnar hitta tidiga prediktorer för dåligt resultat hos patienter med återkommande ländryggssmärta i en arbetande population. Studien använde flera frågeformulär rörande hälsa som gavs ut innan- och efter behandling somt följdes upp över tid.
Resultaten pekar mot att dålig self efficacy för fysisk aktivitet, stora funktionsproblem och hög smärtskattning är dom viktigaste prediktorerna för dåliga behandlingsresultat för funktion och smärta.
Sammanfattning av avhandlingen:
I stort visar avhandlingen nyttan med så kallad stabiliserande träning då den upplevda funktionen blev bättre hos patienter i långtidsuppföljningen i relation till manuell terapi och dagliga promenader. Däremot verkar behandlingsformen inte förbättra den upplevda smärtan över tid vilket är lite förvånande då träningen ämnar minska eller ta bort smärtan som mikrotrauman ger. Lite underligt kan också tyckas att återkommande episoder och behov av vård var signifikant lägre i träningsgrupperna men att smärtan ändå skattades relativt lika.
Faktorerna för patienter med sämre prognos var inte direkt förvånande. Däremot ges inga svar på hur jag i mitt arbete ska förändra upplägget för dessa patienter.
I stort ger studien ändå positiva resultat och jag ska i senare inlägg gå igenom hur man kan undersöka och behandla ländryggssmärtor med metoder som ligger nära dom presenterade i Eva Rasmussen Barrs avhandling såsom Movement impairment syndrome (Sahrmann) och kinetic control (Comerford, Mottram) samt lite annorlunda från ryggdoktorn McGill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar